Syndaflodens år

Adam Ett, den goda ledaren för Guds Trädgårdsmästare - en religion som ägnar sig åt att sammankoppla vetenskap, religion och natur - har under lång tid förebådat en kommande katastrof. När katastrofen sedan inträffar utplånas nästan allt mänskligt liv. Ren, en ung nattklubbsdansare, och Toby, tidigare medlem av Guds Trädgårdsmästare, hör till dem som finner sig strandsatta i en omgivning som är alltigenom förändrad och där ingen går att lita på. Syndaflodens år är Margaret Atwoods mäktiga och spännande roman som blivit en stor succé runt om i världen. Den kan läsas som en parallellroman till hennes tidigare Oryx och Crake från 2003. Världen är inte längre sig lik, men med Atwoods otroliga förmåga att skapa trovärdighet i det osannolika formas en genial berättelse som ytterst handlar om människans förhållande till jorden och dess resurser. "Jag har aldrig tidigare gått tillbaka till en roman och skrivit en fortsättning. Varför har jag gjort det nu? Delvis för att så många läsare frågat mig vad som hände efter romanen Oryx och Crake. Jag hade ingen aning, men frågorna fick mig att börja fundera. Det var en av anledningarna. En annan var att själva ämnet för romanen upptagit allt mer av min tid sedan dess. När Oryx och Crake kom ansåg vissa att den liknande science fiction - utflippad, för märklig för att vara trovärdig - men under de tre år som gick innan jag påbörjade arbetet med Syndaflodens år började det förmodade avståndet mellan den påhittade fiktiva framtiden och den hårda realiteten vi lever i att krympa i rasande takt. Vad händer med världen? Hur kan vi ställa den tillrätta? Hur lång tid har vi på oss? En annan återkommande fråga om Oryx och Crake handlade om kön. Varför berättades den av en man? Hur hade den varit om det istället varit en kvinna som berättat? Dessa frågor ledde mig till Ren och Toby, och vidare till deras respektive liv, och deras flyktingtillvaro. En finare sexklubb och ett lyxigt spa borde faktiskt vara ganska bra ställen att vänta ut en pandemi på: om inte annat så finns där lite mat och gott om rena handdukar." Margaret Atwood